I morse när jag vaknade så var jag sinnesjukt trött och barnen som hade sin första skoldag efter lovet var det likadant med. När jag hämtade hem dem från skolan så var det två lik som jag kom hem med och inte blev det bättre när vi kom hem heller.
Ida satte sin tjurigaste sida till, bråkade om allt från tv-kanaler till att jag inte hämtade saker åt henne. Linus flydde in i datorns värld. Mannen i huset jobbade kväll och var inte hemma att se eländet. Lägg därtill en övertrött bebis som jag provade lägga två gånger men utan resultat trots att han verkligen behövde somna så gick det bara inte. Jag övervägde faktiskt att gå ut med honom i spöregnet för att få honom att sova i vagnen, men insåg att jag var tvungen att vara hemma och agera fredsmäklare istället. Oscar gick bara inte att få att sova och då gäller det bara att få honom att "överleva" tills klockan är 19.00 så man kan lägga honom för natten. Man undkommer dock inte gnället.
Ida som var en spillra av ett barn, fick lite mer energi efter middagen. Oscar var ett plåster som man fick bära hela tiden och min ork tog väl slut klockan 16.00 ungefär.
Till sist var klockan äntligen 19.00 och Oscar somnade med en välling i sängen. Då händer det något med de stora barnen, plötsligt får de ny energi och påbörjar brottningslekar! Det sparkas och skriks och skrattas på dubbelsängen. Det övas karatesparkar och jag inser att detta kan bara sluta på ett sätt, alltså att någon gör illa sig. Jag försöker lugna barnen som blir mera högljudda, skrattar och slamsar. Här ser ni själv hur galna dem var..
Skrattiga och galna ungar...
Vad tror ni händer? Jo, Oscar vaknar förstås av allt detta liv och går inte få att somna om. Han har sovit sådär lämpligt 30 minuter och är alldeles övertrött men ändå har han sovit så pass att han skulle kunna vara uppe en stund. Det var bara att lägga sig med Oscar igen i ett mörkt sovrum och försöka få honom att somna om.
Tjugo minuter senare har Oscar ännu inte somnat och jag hör hur Ida retas med Linus utanför där jag försöker söva Oscar. Min puls är i 180 och jag håller på att koka över av ilska men måste hålla mig lugn för att Oscar skall vara det. Till slut hör jag Linus vråla "lägg av nån gång då!" till Ida, efter att ha sagt till henne ett antal gånger. Då tappar jag tålamodet och går upp och säger åt barnen på mitt strängaste sätt att om dem inte skulle vara tysta...ja, ni fattar. Jag var väl inte så smart kanske..
Till slut somnade Oscar i alla fall och jag kunde ta itu med dem andra två. Ida fortsatte protestera och bråk och tjafs följde med ända ner till sängen. Där läste jag en kvällsaga för henne och sen var det bara godnatt. Linus fick sitta uppe en stund med mig och se tv.
Ibland är jag verkligen en usel mamma. Jag har inget tålamod och jag hatar mig själv när det blir så här. Nu skall jag krypa ner i sängen och se till att vara pigg i morgon så jag orkar med jobbet och sedan ännu en kväll själv med barnen. Den här kvällen vill jag hellst bara glömma..
Det är mänskligt att orken tar slut ibland. Och även om det känns hemskt så är det väl bättre att du visar när gränsen är passerad än att vara dörrmatta åt barnen och låta dom göra som dom vill? Jag tror inte alls att du är någon usel mamma, någonsin faktiskt ;)
SvaraRaderaTack Erika!
SvaraRadera/Uwis